Dubbelt straff i
samma hörna
“Kom,
vi drar ner och spelar fotboll!” ropade jag till mina kompisar som stod
och snackade i dörröppningen. “Stå inte där och slöa”, avslutade jag.
Jag kunde höra Amanda böna och be för att få sitta på Patriks axlar. Jag
tog upp min mobil och kollade på ett sms jag fått av mamma om att hon
skulle bli sen hem. När jag kollade upp igen såg jag mina vänner komma
mot mig, Amanda satt givetvis på Patriks axlar. På vägen till
fotbollsplanerna hade vi så kul. Vi skrattade och skrattade. Våra munnar
spottade ut ord efter ord och vi hade alla ett leende som inte gick att
dölja. Imorgon var det sommarlov. Imorgon skulle allt vara så bra som
det bara kunde bli, det visste vi alla om och ingen av oss kunde låta
bli att vara nöjd med livet. Solen började gå ner och ett rött sken hade
lagt sig över planen. Vi hade lagt oss i en stor hög mitt på planen och
kollade upp på stjärnorna som lyste svagt. Plötsligt reste sig Fredrik
hastigt, kollade på oss med sina blåa ögon och log. Jag log sakta
tillbaka, jag kände mig alldeles varm inombords och det kittlade i magen
på mig. Men leendet försann när Fredrik vände bort huvudet en sekund.
Hans ögon såg helt plötsligt mörka ut och leendet gled ut till ett rakt
streck. Han gjorde ett tecken som fick oss andra att resa oss upp och
följa efter hans snabba steg. samma hörna
Vi gick mot hörnet av fotbollsplanen, det mörkaste hörnet av alla fyra. Kontrasten mellan det höga gräset från ängen och den nyklippta planen var svår att se, men att det låg något där i hörnet, det såg vi alla fyra. Min hand greppade ett hårt tag i Amandas och hon tryckte hårt tillbaka. Hon slutade röra sig, så jag stannade brevid henne. Killarna fortsatte gå, vi kunde se hur de pratade med varandra och hur deras blickar sänktes, de stannade. Jag slutade andas för jag kände hur fel någonting var. Jag och Amanda började sakta gå fram till killarna. Vi ville inte bara stå utan att göra något. Vi såg killarnas ögonkontakt och rörelserna de gjorde. De var nervösa, det kunde vem som helst se. “Ring polisen.” Utan att röra ett finger, sa Patrik just de orden. Min hand kallnade och allt snurrade runt. “Varför?” var det enda som jag lyckades få fram. “NU!” sa Fredrik med en darrande röst. Amanda släppte min hand och började rota i sin ficka efter sin mobil. Hon knappade in numret och höll mobilen mot sin våta kind. Jag kollade henne i ögonen och torkade tårarna. “Västpolisen här. Prata!” sa en ovanligt ljus röst för att tillhöra en man. “Ehm.. Eh jo. Det finns en kropp. Det finns en människa i hörnet.”. Amanda tog ett djupt andetag för att sluta darra. “Fotbollsplanen vid Västebergs skolan. Kom fort!”. Den tårfyllda rösten hade blivit stark och klar, vilket gjorde mig mindre rädd. Vi stod där vi stod och väntade på polisen. Ingen sa något, alla bara stod stilla som ljus.
Mina ögon kisade för att dölja det starka ljuset från en ficklampa längre bort på planen. Springande kom en liten tjock man med korta ben. Ett rop om att backa hördes, så vi steg åt sidan. Mannen böjde sig fort ner över liket. Ögonen gick från höger till vänster, vänster till höger. Under tiden som mannen började anteckna och ringa samtal kom en ung tjej fram till oss ungdomar. Med en pipig röst presenterade hon sig som Anna Lindborg och assistent till Frank. Vi tog förgivet att Frank var den lille tjocke. “Tack för att ni ringde. Vi hade aldrig uppmärksammat det här annars.”. Vi hade inget att svara henne, alla var vi tomma på ord. Vi stod och stirrade ut över planen när Frank kom fram till oss och bad oss gå hem. “Ni borde inte vara här, det är sent och det som händer nu är inget ni vill se. Vi hör av oss till er imorgon och berättar om allt. Gå hem nu!”. Anna frågade efter någons nummer, Patrik erbjöd sig fort att skriva ner sitt. Efter det gick vi hem. Ingenting mer hände, vi gick bara hem för att sova och vakna upp imorgon.
För exakt tre månader sen var vi där nere på fotbollsplanen. Ett helt sommarlov hade gått sen vi hittade liket. En hel sommar hade vi haft kontakt med polisen för att reda ut vad som egentligen hänt med Richard. Richard Nilsson, den långa killen med mörkt, rufsigt hår och örhänge i ena örat. Den smartaste femtonåringen på hela Västerbergs skolan. Det var hans namn vi hade hört när vi satt på polisstationen dagen efter vi hittat kroppen. Jag kände honom inte, jag hade bara hört hans namn från Robin, min svenskalärare. Varje lektion tjatade han om hur bra Richard var och hur fina prov han alltid skrev. Jag antar att Amanda tog det värst, eftersom hon alltid brukade träffa Richard under skolpjäserna. Jag minns att han alltid brukade berömma hennes långa, bruna och väldigt platta hår. Amanda har aldrig berättat för mig vad han sa till henne för några år sen och jag har inte velat ta upp det. Därför vet jag inte mer. Richard var väldigt engagerad i allt som berörde skolan, som att skriva låtar till pjäserna. Däremot var han inte mycket för sport, så Patrik hade aldrig riktigt lagt honom till minnet. Fredrik sa ingenting, jag tror knappt att han brydde sig. Efter att ha lyssnat på Frank och hans kollegor prata om hur utredningen skulle gå till i drygt två timmar så var vi i alla fall säkra på att vi var tvungna att hjälpa till, båda för vår egen skull och polisens. Allt vi visste just nu var att Richard blivit skjuten rakt i ryggen, torsdagen den 10 juni.
Dagarna gick och allt fler i staden hade fått reda på vad som hänt under torsdagskvällen. Fotbollsplanen var avspärrad och flera personer gick runt och undersökte planen och ängen. Fredrik hade övertygat mig om att hänga med dit och kolla läget en kväll, exakt två veckor senare faktiskt. Det var fortfarande ljust när vi gick omkring och pratade och skrattade. Jag lärde känna Fredde i sexan när vi började i samma klass. Det känns som att det var så länge sen, vi var alla så små då. Men vi har hållit ihop, vi fyra. Fredde, Putte, Mandis och jag. Fredrik och jag satt en bit från hörnet på fotbollsplanen. Där satt vi och tänkte på hur hemskt allt det här var. Tänk att allt det här kunde hända någon utav oss, när som helst. Eller kanske inte, det måste ju funnits en anledning till varför någon mördat Richard. För visst måste han ha blivit mördad? Inte kan han väl bara ramlat ihop där på fotbollsplanen?! Han brukade aldrig vara där nere, han hatade allt som hade med sport att göra. Det vet alla på hela skolan och alla som han kände. “Fredrik, han måste ha blivit mördad. Han skulle aldrig har hittats här annars.” Han nickade snabbt. “Men menar du att mördaren har burit hit kroppen sen, Richard brukade ju aldrig vara här... Och visst sa Frank att kroppen inte hade kunnat ligga där i mer än tre timmar innan han kom?”. Vi förstod varandra precis, vi fortsatte varandras meningar för vi visste precis vart vi ville komma. “Ja, ja det sa han. Vi gick från skolan vid halv sju, efter att vi repat för skolavslutningen. Vi skrattade så mycket hela vägen ner, så vi var nog inte här förens vid sju...” Jag tystnade en stund för att minnas kvällen rätt. Fredrik hann fortsätta innan jag bestämt mig för vad jag skulle säga. “Det måste alltså ha hänt innan sju, för vi märkte ingenting. Det blev mörkt ganska tidigt, kanske vid halv tio?!”. Jag kom ihåg när vi låg där i en hög och log för oss själva. Hur glada vi var över att det snart var lov. “Ja, det kan inte varit senare för Frank skickade hem oss vid elva. Och då hade han redan kollat igenom kroppen och ringt en massa samtal.” Ju mer vi diskuterade, ju mer förstod vi. Allt vi förstod, var Frank tvungen att förstå. Han antecknade allt vi sa och ställde frågor. Han ville veta allt vi var säkra på. Han ville veta vem Richard var och allt som hade med honom att göra.
Sommarlovets dagar blev färre och vädret blev sämre för varje dag. Om det inte regnade var det kallt. Var det inte kallt var det åska. Sommaren var usel helt enkelt, på alla sätt å vis. Det enda jag kunde tänka på sena kvällen med Fredrik var vad Richard gjorde vid fotbollsplanen. Jag kunde verkligen inte förstå, även då jag inte kände honom så bra. Patriks mamma Maria jobbar tillsammans med Richards mamma, så hon är också väldigt delaktig i händelsen. Det känns bra att ha någon som kan få reda på saker ur en annan vinkel. Man förstår mer då, men vad killen höll på med på en fotbollsplan när det dessutom var sångrepetition kunde ingen förstå, inte ens hans mamma. “På morgonen innan han gick till skolan sa han att han skulle bli sen för att det var repetition. Han hade lagt ner så mycket tid på hela avslutningen, jag kan inte förstå varför han inte var där när det var han som bestämde över det hela, det är väldigt ologiskt.” Hans mamma såg så upprörd ut, hon tänkte sig noga för vad hon sa. Inte bara för att hon just mist sin äldsta son, det var något mer som var fel. Jag såg att hon dolde någonting, någonting hon inte ville ta upp. Jag förstod att jag och mina vänner var tvungna att ta reda på vad han gjorde på planen, någonting kändes riktigt fel...
Jag och Amanda har känt varandra sen dagis. Vi delar på allt; problem, glädje, tårar, skratt och sorg. Hon är som min syster jag aldrig fick. “Sara, minns du när jag och Richard var kompisar i sexan..?”, Amanda verkade skämmas. “Ja, såklart. Det är det enda året när du och jag inte var tillsammans varje dag. Det är klart jag minns...” Jag sänkte blicken sakta. Amanda fortsatte: “Då pratade vi om allt, han berättade en massa saker för mig... Saker som ingen annan vet.” Jag satt tyst och väntade på fortsättningen. “Hans pappa dog när han var fem år. Hans tränare gav honom vitaminer, som innehöll steorider.” Hon började darra på rösten. Hennes ord ekade i mitt tunga huvud. “Han fick en hjärtinfarkt under en av sina A-lags fotbollsmatcher. Han skulle... Han hade precis fått iväg bollen från hörnan. Sen föll han ihop mitt framför allas ögon. Mitt framför Richard.” Jag blev iskall, saker blev så självklara för mig. Jag ville bara skriva ner allt, det kändes som att jag visste allt. “Amanda, minns du något datum, vet du när han dog?”. Jag ville vara helt säker på att jag hade rätt, frågorna bara snurrade inom mig. “Den 10 Juni 2002.” Jag kände mig dum. Jag trodde jag var smart och löste saker först, men Amanda visste allt långt innan mig. Richard var vid fotbollsplanen för att minnas sin pappa. Han var på en fotbollsplan och spelade fotboll för att göra sin pappa nöjd. Så enkel var förklaring. Killen som vi alla trodde var allergisk mot sport, var bara rädd. Rädd för att få tillbaka minnen och rädd för att anstränga sig. Stackaren var rädd för att dö. Det var det värsta med allt det här; killen befinner sig på en fotbollsplan en enda gång om året och så händer det här. Han blir skjuten.
Amanda berättade allt hon visste om Richard för Frank. Frank satt bara tyst och lyssnade. Han visste precis vad han skulle göra. Han tog med oss till skolan och upp till lärarummen. Han började leta efter skolkataloger med speciella år. Han slog upp sidan med bilden på skollaget i fyra kataloger med åren i ordning. Harald Nilsson, Richards pappa, var med i alla fyra. Likaså var tränare Göran Sogsed. Frank satte pekfingret på Göran, “honom ska vi hitta!”.
Frank tog oss med till polisstationen direkt efter. Han tog med oss in på sitt alldeles lagom stora kontor och gav oss bullar. Han började rota bland papper, kollade upp telefonnummer och adresser. Fredrik började gå runt och kolla på alla coola saker som fanns i rummet. Hans ögon var helt uppspärrade, han såg så nöjd ut. Han verkade ha hittat ett jobb som föll han i smaken. Både Amanda och jag höll med varandra om att han skulle se rätt bra ut i en mörkblå poliskostym. Patrik frågade Frank om han kunde få kolla i skolkatalogerna som han tagit med sig från skolan. “Javisst, jag tog med mig upplagorna från första året Göran var med tills årets. Vilken vill du ha?”, Frank verkade oerhört glad över Patriks arrangemang. “Helst alla!”, utbrast Patrik glatt. Frank såg förvånad ut, men Patrik plockade åt sig katalogerna och satte sig på golvet. Jag och Amanda studerade honom noga. Han började bläddra i en katalog från 1989 och la ut den på golvet med skollagets bild uppe. Sedan tog han nästa och gjorde likadant. Och nästa och nästa och nästa. De sista katalogerna han öppnade slog han upp bilderna på A-laget i Vallbergs Allmänna Fotbollsklubb istället (eftersom Vallberg är litet, finns även fotbollsklubbens bilder med i skolkatalogen). Hans huvud gick från vänster till höger. Sakta inspekterade han varje bild, från första året till 2002. Jag och Amanda lyckades lägga märke till samma detalj som Patrik; på sista bilden var varken Göran eller Richards pappa med. Vi blev fundersamma. Fredrik och Frank kollade på varandra med en konstig blick. “Det vad hemskt vad tysta ni blev! Hur går det med bilderna?” Frank gjorde ett lustigt leende för att få uppmärksamhet. “Åh, jo det går bra! Vi fastnade på bilden från 2002... Kom hit och kolla!” ropade jag högt ifrån den mjuka stolen jag satt på. Frank suckade högt när han lyfte sig från sin stol. “Jaha, vad är det ni kollar på då?” frågade han nyfiket. Patrik pekade på bilden. Frank gjorde samma rörelse med huvudet som vi gjorde innan. “Det var som tusan!” utbrast han. “Visst tas väl bilderna till katalogen alltid på hösten? Precis när den nya terminen har börjat?” han verkade veta något mer. “Ja, de brukas ta ungefär två veckor efter att skolan börjat.” Patrik såg Frank djupt i ögonen. “Harald dog den 10 juni 2002. Alltså innan skolfotot togs det året. Det är därför han inte är med.” Frank var bestämd. “Göran är inte heller med.” Amanda såg inte längre ut som ett frågetecken, men satt fortfarande tyst. “Han flydde! Det måste varit han som gav Harald tabletterna. Och för att ingen skulle få tag på honom så flydde han!” Fidde imponerade på oss alla. Amanda kollade på mig, “Jag har sett honom. Jag känner igen honom och namnet. Jag har sett honom!”. Alla spärrade upp ögonen på henne. “När och var?” Frank skulle verkligen ha honom. “På sista idrottslektionen innan lovet. Min idrottslärare presenterade honom som en gammal legend. Legenden presenterade sig som Göran. Han sa att han precis flyttat hit igen.” Jag blev nyfiken på fortsättningen. Allt kändes så självklart, precis som på film. Frank gick mot sitt skrivbord. Han plockade åt sig sin stora nyckelknippa och gick ut. Vi följde efter honom.
Vi gick ur polisbilen och följde försiktigt efter Frank. Vi rusade upp i trappan, rakt in på lärarummet. Han hälsade på svensklärare Robin, Anna och Maria. “Mamma?” Patrik blev lika förvånad över att se sin mamma, som assistenten Anna blev över att se oss. Och vi blev förvånade över att se Anna igen och Robin blev orolig över att se oss tillsammans med polisen. Anna hade vi inte sett henne sen den där torsdagen, men ingen brydde sig om henne. “Är fotbollslegenden här?” frågade jag Robin lite kaxigt. “Han gick precis härifrån, han borde inte ha hunnit längre än ti...” Alla i rummet lyssnade tydligen för mina kompisar flög efter Frank nerför trappan och ut på parkeringen, likaså gjorde jag. I dörren till en mörkblå Volvo står en man med solglasögon och kalt huvud. Han är helt klädd i svart, förutom ett par röda skor som fångar uppmärksamheten. Hans min ser orolig ut, men han verkar väldigt ovetande om vad som faktiskt sker. Upp ur Franks ficka flyger poliskortet och Anna kommer efter med en annan kille som tar tag i Göran. Jag försöker hinna med i allt som sker, men blicken fastnar på Fredrik som står och kollar in genom ett av de bakre bilfönsterna. “Titta där...” säger han när han märker att jag ställt mig brevid honom. “Är det en..? Är du säker?”. Ur en ICA påse skymtar en svart pistol. Inte speciellt svår att se eller lägga märke till. Jag vänder mig om snabbt och ropar till mig Anna. Hon kommer småspringande och flåsande, men blir tyst när hon lika lätt som vi lagt märke till påsens innehåll. “Jag har inte gjort någonting. Jag är fotbollstränare, jag älskar barn! Jag älskar de som spelar fotboll!”. Folkskaran har ökat på parkeringen nu och allas blickar pekar åt Göran som försöker göra sina kommentarer hörda. Jag vet, mina vänner vet, Frank vet och Göran vet vem som sköt den oskyldige Richard.
Sommaren blev inte som jag väntat sig. Jag har aldrig varit mer orolig över något och jag har aldrig känt sådan press på mig förut. Jag kände mig tvingad att lösa morden och jag var rädd att jag inte skulle hinna göra det. Trots Haralds död för så många år sedan, Richards äventyr på fotbollsplanen och alla sena kvällar bestående av tankar, så känns allt väldigt komiskt idag. Det känns dumt att jag säger så, men avslutet på denna långa historia är så oväntat. Det gör på något sätt det lite lättare att smälta allt, men jag hade helst låtit bli att redan vara över händelsen. Jag hade klarat av att sörja morden ett tag i alla fall, men det kan jag inte nu. Allt är bara dumt!
Jag vet, mina vänner vet, Frank vet och Göran vet vem som sköt den oskyldige Richard. Men ingen vet egentligen varför, för Göran lider av alzheimer och kommer därför inte ihåg vart han gömt sin dagbok med tankarna om varför både Harald och hans son skulle försvinna helt. Men han minns och erkänner att han förgiftat en kille och skjutit en kille. Det är allt.
