Alla idrottsbarn är värda att stolt kunna tacka föräldrarna
Barn som är upp till 12 år gamla och som på något sätt är aktiva inom en sport på fritiden tillhör något som kallas barnidrott. Jag är ganska säker på att du som läser får upp en drömbubbla ovanför huvudet där glada barn springer omkring på en grön fotbollsplan och skrattar. Du tänker dig lek och motion som kommer göra gott för barnen i framtiden, även då de själva inte vet om det. De blir sociala, lär sig att både samarbeta och jobba självständigt samt skapar förståelse för regler och uppförande. Nu är det dock så att inte alla som läser mina ord, ord som även skrivits och berättas av så många andra, tänker på det sättet och det är där problemen kommer in. Barn- och ungdomsidrotten är i många lägen inte vad vi vill att den ska vara.
När barnet fyllt tolv år är det inte längre ett barn enligt Riksidrottsförbundet, trots att tonåren bokstavligt talat inte börjar förens vid den trettonde födelsedagen. Vid det här laget börjar tränare sålla bland elever, om de inte redan gjort det. Långsiktiga mål planeras och satsningen blåser fram utan förvarning i en inte-riktigt-tonåring-än’s liv. En dag dock vaknar tolvåringen upp och inser att fritidssporten inte längre är rolig och drömmen om att bli proffs är inte längre seriös, utan bara ett sätt att göra tränare och/eller pappa stolt. Jag tycker detta är riktigt illa då barnen redan innan sjätteklass och betygstiden får uppleva stress och press. Eller nej, press och stress, eftersom pressen framkallar stressen.
Pappas knän höll inte. Fotbollen fick rulla tills den stannade, sedan var det ingen som kunde få den fortsätta rulla vidare. Inte förrens sonen kom till liv. Tolvåringen var jämt glad när han spelade fotboll, ända tills en dag när det inte längre bara handlade om att sparka på en boll och ha ett bra försvar. Jag vill sluta, muttrar han och från och med där börjar föräldrarnas ego sippra ur kroppen. Jag minns själv när jag åkte till ishallen med ett tungt huvud och kom hem med ett lätt som en fjäder. Konståkningen var rolig och ett sätt att koppla av, där man kunde känna sig duktig utan att behöva plugga och lägga ner mer energi än på just träningstillfällena. Känslan försvann dock med åren då det inte längre var okej att “bara vara konståkare på isen”, utan intresset tvingades till ett slags heltidsjobb. Något som alltid hörs från de som uppmuntrar till satsning på “underbarn” är hur besvikna de är över att barnen tids nog “ger upp”. Vad föräldrarna ser förbi här är anledningen till barnets val. Inte sjutton ville tolvåringen bli så pressad att det blev tråkigt att gå till träningen! Hur mycket är idrotten värd - ska pengar gå till droger som gör barnen till glada missbrukare av både knark och sport, eller är ett avslut okej? Den onda cirkeln kan börja när som helst om ungen inte får sista ordet. Föräldrarna dränker barnet i kommentarer om hur själviskt det är att sluta när de skjutsat till träning och matcher, lagt ner timmar var dag i idrottshallar och jobbat dagarna långa för att dessutom ha råd med alla “möjligheter”. Jag skulle däremot säga att barnet gör de en tjänst om det är såhär de faktiskt känner - om pojken slutar spela fotboll får de ju massor av tid till att sitta och titta på alla pengar de inte gör av med.
I brist på bättre ord själv, citerar jag med glädje Magnus Hedman: “Att bli proffs hinner de (barnen) med tids nog. Om de själva vill.” Så du som hoppas på att en dag få vara med i din sons, dotters eller elevs tacktal - se först och främst till att barnet har någonting att tacka dig för!
